I mitt arbetslags klasser har vi löpande varje vecka en kontaktbok, där barnen skriver i vad vi kommer att arbeta med under veckan. Varje fredag skriver de dessutom en utvärdering om vad de tycker har varit lätt respektive svårt. Har de hunnit med sitt arbete och om de inte har det, varför? Kanske har de pratat för mycket eller ägnat sin tid åt något annat. Den här boken går mellan hem och skola varje vecka, för att hålla föräldrarna uppdaterade på vad vi gör i skolan. För oss i vårt arbetslag är det viktigt att ha med föräldrarna i skolan.
Dessutom har vi, som alla andra, ett utvecklingssamtal där vi berättar hur det går för deras barn och hur föräldrar och barn uppfattar utvecklingen. Till det samtalet har man med någon slags "pedagogisk dokumentation". Det är kanske också vad Lens Taguchi (s.15) menar när hon säger att pedagogisk dokumentation är ett kollektivt arbetsverktyg som bygger på ett gemensamt reflektionsarbete, barnen emellan, pedagoger emellan men även familjen.
När jag startade den här kursen var pedagogisk dokumentation för mig, något man löpande skrev om deras barn för att sedan redovisa för deras föräldrar och dem själva.
Vad som har varit problemet är att jag ständigt känt mig ofullkomlig i detta arbete.
Min frågor har varit:
Hur ska vi kunna, på ett bättre sätt, tydliggöra för barnen vad de faktiskt lär sig?
Hur ska vi mer kunna fånga barnens intresse inom ramen av läroplanen?
Hur ska vi få barnen att reflektera över det vi pratar om och inte bara bli en enskild kunskap utan som istället sätts i sitt sammanhang?
Hur ska vi som Lenz Tagushi (s.32) säger Ta makten över sin egen praktik och ge barnen möjlighet att ta makten över sitt lärande.
Även i Lgr11 (s.15) trycker man på att alla elever ska få ett reellt inflytande på arbetssätt, arbetsformer och undervisningens innehåll.
Det är många gånger så att barnen i åk 4-6, tycker vi bara stjäl tid från dem, genom att tvinga dem att vara i skolan. De ser sällan nyttan av de kunskaper de erövrar och förstår inte riktigt vad de ska ha den till. Det är först senare, när de blir äldre, som förhoppningsvis den insikten kommer. Under den här tiden vill de hellre ägna sig åt fritidintressen, som fotboll, ridning eller något annat. Datorspel tar också en stor del av deras tid.
På vårt litteraturseminarium pratade vi mycket om vad reflektion var bl a om att reflektera kan vara att sätta ord på sitt lärande, att det leder till en förändring av dig själv samt att man gör kunskaperna till sina egna. Att reflektera kan också vara att inse att det man ser är inte alltid hela sanningen. Det finns kanske också en baksida som man inte ser, därifrån man står. Det kanske finns en annan sanning för en annan person.
I matematiken, som är mitt huvudämne, säger man i Lgr11 att
matematisk verksamhet är till sin art en kreativ, reflekterande och problemlösande aktivitet som är nära kopplad till den samhälleliga, sociala och tekniska utvecklingen. Kunskaper i matematik ger människor förutsättningar att fatta väl grundade beslut i vardagslivets många valsituationer och ökar möjligheterna att delta i samhälleliga processer.
Genom att formulera, lösa problem och sedan diskutera matematik på flera sätt, hjälps eleven att se former, mönster och strukturer. Det gör jag genom att ge dem strategier, diskutera problem med dem samt att de också diskuterar problem tillsammans och kommer fram till en eller flera möjliga lösningar.
I bild enligt Lgr11 är kunskaper om bilder och bildkommunikation betydelsefulla för att kunna uttrycka egna åsikter och delta aktivt i samhällslivet. Genom att arbeta med olika typer av bilder kan människor utveckla sin kreativitet och bildskapande förmåga.
Jag undervisar inte i bild men efter att ha läst "Den svårfångade reflektionen" tänker jag på den enorma ström av bilder som finns i samhället, i våra böcker, datorer och TV. Det kommer jag att använda mig av i mycket större utsträckning. Vad som fängslade mig i boken var kapitlet om Anna Lindh. Hur tidningar och polis vinklade fakta, beroende på den information de ville ha ut till allmänheten och vilken information de ville ha tillbaka. Vi som ingår i samhället behöver ha ett stort källkritiskt seende. Det ser jag som något vi i skolan behöver träna mycket mer än vad vi gör.
Wehner-Godée säger i sin bok "Att fånga lärandet" att målet är att kunna stödja barn och ungdomar bättre i sitt kunskapsökande och ge dem nya utmaningar (s.11). Med vår IKT-satsning på skolan med datorer och Ipads, hoppas jag, att detta ska bli möjligt att arbeta med pedagogisk dokumentation på ett helt annat sätt än vad vi har gjort hittills. Kanske genom att dokumentera barnen och visa dem på detta sätt, att de faktiskt lär sig väldigt mycket i skolan. Men som hon säger vidare i sin bok är inte en videoupptagning "sanningen". Hon fortsätter med att det är först när flera pedagoger diskuterar samma dokumentation som den blir mindre subjektiv. När jag sett, läst och lyssnat till sekvenser tillsammans med erfarna kollegor har jag upptäckt att vi lägger märke till helt olika saker (s.58).
Efter att ha läst och reflekterat över dessa tre böcker, tror jag att den här kursen kan ge mig en hel del svar på mina frågor. Man får ta i beaktande vad Wehner-Godée också säger när hon pratar om att man inte ska skynda på för fort. Ett förändringsarbete måste få ta sin tid.
Vill också avsluta med ett minne jag har av två killar i min gamla 6:a när de dokumenterade vad de hade lärt sig om Stormaktstiden innan de skulle ha förhör. För visst är detta också en slags dokumentation!
Litteraturlista:
Emsheimer, Peter; Hansson, Hasse; Koppfeldt, Thomas (2005) Den svårfångade reflektionen, Studentlitteratur
Lenz Taguchi, Hillevi (1997) Varför pedagogisk dokumentation, Stockholms Universitets förlag
Wehner-Godée, Christina (2010) Att fånga lärandet, Liber AB
Skolverket (2011) Läroplan för grundskolan, förskoleklassen och fritidshemmen 2011
